Jag var hos doktorn i torsdags. Jag har gått under en längre tid och funderat på om jag är hundallergiker. Det känns som jag får en hel tova med hår i halsen när jag umgåtts med dessa varesler, varpå jag sitter och harklar mig i oändlighet. Jag har försökt se förbi detta och fortsatt umgås med hundar i tron om att det ska gå över, att kroppen ska vänja sig. Tydligen har det motsatt effekt har jag nu fått reda på.
I vilket fall har det blivit värre och jag känner hårtovan i halsen såfort jag träffar en hund. Jag bestämde mig därför att gå till doktorn och kolla upp det hela. För er som missat det så är jag gräsligt rädd för sprutor, eller inte rädd egentligen, huvudet är ju på det klara med att det inte är farligt, kroppen är dock på en helt annan planet. Jag tänker dock att stickprov (som jag hört att man gör när man testar allergier) kan väl inte vara så obehagligt. Jag är modig och bokar tid.
När doktorn väl konstaterat att det låter som en allergi och att vi ska göra tester får jag gå in till sköterskan, jag är fortfarande helt inställd på att ett ministick och lite hundklet i hålet kan jag klara av. Plötsligt säger sköterskan, "jaha, då kan du ta fram armvecken".
Nu ska vi plötsligt ta blodprov! I armvecket! Det ska tilläggas att jag aldrig tagit ett blodprov i armvecket, jag har fasat över denna dag i många år. Tankarna yr, vad gör jag?! Sticker jag härifrån? Ska jag säga att jag har fobi? Jag bestämmer mig för att stålsätta mig, det är inte farligt, jag är inte rädd, jag kan det här. Jag låtsas att jag aldrig gjort annat och låter henne klämma fram blodkärl och sticka mig, och det gör inte speciellt ont, jag tänker "jag överlever detta, kanske har jag vuxit ifrån rädslan?"
- Klart! säger sköterskan. Jag tittar på min arm och där sitter nålen och röret fullt med blod!! "Vaddå KLART!!" skriker mina tankar. Jag tittar bort och försöker tänka på gröna ängar och solsken (samma tankar som man skulle tänka på avslappningen i skolan.) Hon måste menat att hon var klar med att hittat ett blodkärl. Tillslut blir röret fullt och sköterskan är klar på riktigt. Det var faktiskt inte värre än att jag överlevde, jag börjar bli bra på detta tänker jag. Fortsätter spela världsvan inför sköterskan. Hon säger att jag kan ställa mig upp, och då händer det. Jag hör hur hennes röst försvinner som in i en svart liten låda, ögonen slutar se, jag svettas som niagarafallen. Jag slänger ner huvudet mot golvet och ropar: Alltså, jag är livrädd för sprutor och nu svimmar jag!! Varpå sköterskan utropar: Kära nån, ligg, ligg, lägg dig ner!!
Sen får jag ligga på bristen medan sköterskan baddar mig i pannan och hämtar vatten och ser till att jag inte svimmar av igen. Efter en stund försöker jag sätta mig upp, då har plåstret börjat lossna, pga av mina svettningar, så hon får sätta på ett nytt, jag blir snurrig och lägger mig på nytt. Stackars sköterskan börjar nu hålla upp mina ben så jag kan återfå fattningen. Jag får ligga kvar ett tag då hon ansåg att jag inte var kapabel till att sätta mig bakom ratten riktigt ännu, vilket hon hade mycket rätt i. Tillslut fick jag ändå tillbaka blodet i huvudet och kroppen kom tillbaka till mig. Jag kunde lämna läkarstationen.
Det är en pinsam åkomma jag har när det kommer till nålar i kroppen...
Kan man träna bort denna kroppsliga reaktion på sprutor? Någon som vet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Stackars dig Frida!!
SvaraRaderaJag har varit livrädd jag med, men aldrig svimmat. Däremot grät jag alltid innan när de skulle sticka och svettades... Men sen bestämde jag mig en dag för att bli blodgivare trots min sprutskräck, och jag kände mig extra duktig på grund av det. Där har de de största sprutorna, ska det va ska det va lixom... Efter jag varit på blodcentralen några gånger visste jag att alla andra "vanliga" stick skulle bli mindre läskiga:) Det hjälpte faktiskt. Jag spänner mig fortfarande och de har ofta svårt att få ut blod för kärlen drar ihop sig när jag blir lite rädd. Men jag kan hantera det nu, jag gråter inte längre heller, men handsvetten är kvar hehe. Så jag tog den drastiska vägen, det hjälpte och det är enormt skönt att veta att jag klarar av att ta sprutor nu om jag en dag skulle bli sjuk.
Det var mitt drastiska tips :)
Kram från ett regnigt Oslo! /Malin
Herregud... vilken story... jag har fobi för ormar... hade de lagt en orm på min kropp hade jag svimmat och lämnat min kropp. Men var du allergisk mot dessa håriga varelser???
SvaraRaderaKram skrutt - tycker du var modig och duktig iallafall.../Kram Hanna (Puffran...)
Du är så modig min lilla vän! Starkt av dig att gå dit när du är så rädd. Jag har aldrig svimmat...verkar som om det är ganska läskigt
SvaraRaderaDet klart att det går att träna bort!!! När ska vi börja? /Lunkan
SvaraRadera...Ja vilken bra idé!! Frida kan få titta på när Lunkan ger blod =)
SvaraRaderaKära nån! Ska man alltså behöva bli blodgivare och svimma 70 gågner innan man är frisk? Det kan inte vara bra för kroppen. Jag tror Lunkan menade att jag skulle vara den som ger av mitt ädla blod. Idas idé att jag tittar på känns som ett humant första steg. Lunkan sticker, Ida är givaren, jag är åskådare. Ida, ställer du upp?
SvaraRaderaMalin vi kör samma grej när vi träffas, jag följer med och håller din svettiga hand :)
Hanna vi ska även ta itu med din ormfobi, någon som har en orm att låna ut?
Svaren på mitt blodprov får jag först om några veckor.
Oj vilken spänning i vardagen jag nåddes av nu! Detta har helt passerat mitt liv utan att veta att Kameliadamen ligger hemma å svettas.
SvaraRaderaJag har blivit stungen en å annan gång å har fått min kropp att coola ner. Var också livrädd när man var yngre. Nu ber jag dem ta den tjockaste nålen så att det blir klart snabbt istället! (Dock tänker jag ej börja gifva blod då jag behöver det lilla jag har, blodprovsdag slutar alltid i klenhet å huvudvärk)
Ja Frida du kan få hålla min hand när jag ger blod, så kan du få hjälpa mig av med min getingfobi :/ Alla har vi våra laster här i livet... :)
SvaraRadera